Offentligt biträde vid en barnutredning

Nämnden upplyste samtidigt om att den inte hade möjlighet att själv förordna ett offentligt biträde, eftersom det är förvaltningsrätten som fattar beslut om detta.

Vårdnadshavaren överklagade nämndens ställningstagande och uppgav bland annat att hon hade blivit felaktigt behandlad av socialnämnden, både tidigare och under den aktuella utredningen. Hon ansåg därför att hon behövde juridiskt stöd för att kunna ta till vara sina och barnets intressen. Hon hade ansökt om offentligt biträde redan när hon fick information om att en utredning skulle inledas och hade utgått från att socialnämnden skulle vidarebefordra ansökan till förvaltningsrätten.

Så hade emellertid inte skett. Hon kritiserade även nämndens handläggning, bland annat för att vissa handlingar enligt hennes uppfattning inte hade lämnats ut och för att ärendet inte hade prioriterats tillräckligt. Hon menade vidare att utredningens genomförande och de långa handläggningstiderna hade orsakat henne och barnet betydande påfrestningar.

Förvaltningsrätten konstaterade inledningsvis att en ansökan om offentligt biträde enligt 3 § lagen om offentligt biträde ska lämnas till den myndighet som handlägger ärendet. Om myndigheten inte själv har behörighet att förordna offentligt biträde ska den utan dröjsmål överlämna ansökan tillsammans med ett eget yttrande till den myndighet som är behörig att fatta beslut. 

Domstolen framhöll att socialnämnden hade varit skyldig att vidarebefordra ansökan utan dröjsmål. Eftersom nämnden senare hade skickat ansökan till förvaltningsrätten ansåg domstolen att ansökan numera hade överlämnats till behörig myndighet. Förvaltningsrätten kunde däremot inte pröva vårdnadshavarens kritik mot nämndens handläggning, eftersom förvaltningsrätten inte har tillsyn över socialnämnden.

När det gällde överklagandet av nämndens beslut konstaterade förvaltningsrätten att nämndens beslut enligt domstolens tolkning innebar dels att nämnden inte själv skulle anmäla något behov av offentligt biträde till förvaltningsrätten, dels att nämnden upplyste om att den inte själv kunde förordna ett offentligt biträde. Nämnden hade däremot inte fattat något beslut om att avslå en ansökan om offentligt biträde. Överklagandet i den delen skulle därför avvisas.

Förvaltningsrätten konstaterade att offentligt biträde endast kan förordnas när det finns stöd för detta i lag. Varken den då gällande socialtjänstlagen eller den nya socialtjänstlagen från 2025 innehåller någon bestämmelse som ger en vårdnadshavare rätt till offentligt biträde enbart på grund av att socialnämnden har inlett en barnutredning.

Inte heller kunde offentligt biträde förordnas med stöd av LVU. Enligt 39 § första stycket LVU har vårdnadshavare rätt till offentligt biträde i vissa mål och ärenden enligt lagen. I det aktuella fallet hade det emellertid inte framkommit att någon insats enligt LVU var aktuell för barnet. Den omständigheten att socialnämnden hade inlett en barnutredning enligt socialtjänstlagen innebar därför inte i sig att förutsättningarna för offentligt biträde enligt LVU var uppfyllda.

Förvaltningsrätten sammanfattade sin bedömning med att det saknades lagliga förutsättningar för att förordna ett offentligt biträde. Vårdnadshavarens uppgifter om att hon behövde juridiskt stöd för att kunna tillvarata sina intressen förändrade inte denna bedömning.

Ansökan om offentligt biträde avslogs därför. Avgörandet innebär således att en vårdnadshavare inte har någon generell rätt till offentligt biträde under en barnutredning som bedrivs med stöd av socialtjänstlagen. För att offentligt biträde ska kunna förordnas krävs att ärendet omfattas av en sådan särskild bestämmelse om rätt till offentligt biträde som finns exempelvis i vissa LVU-ärenden.

Kammarrätten fastställde förvaltningsrättens beslut.

Kammarrätten I Stockholm
Mål nr 5121-25