Ekonomisk ersättning kvarsittningsrätt

Varken i den äldre eller i den nuvarande sambolagstiftningen finns det någon bestämmelse om ersättning för nyttjande av en gemensam bostad, tillhörig andra parten, när bostaden ska ingå i bodelningen. Inte heller i ÄktB återfinns någon sådan bestämmelse.

Däremot har frågan, när det gällt makar, behandlats i praxis. I rättsfallet NJA 1968 s. 197, som gällde ersättning för nyttjande av en villafastighet tillhörande den make som flyttat, förklarade HD att ersättningsskyldighet allt efter omständigheterna borde kunna komma i fråga om förordnandet om kvarboenderätt äger bestånd under ovanligt lång tid. I rättsfallet ansågs ersättningsskyldighet böra åläggas från dagen för bodelningen, vilken förrättades ca ett år efter hemskillnadsdomen men som klandrats och vid tiden för HD:s avgörande alltjämt var beroende på prövning. (Se även NJA 1983 s. 255.)

I den mån, såsom beträffande kvarboenderätt, lagstiftning har införts för sambor är avsikten att denna ska likna den reglering som finns för makar i motsvarande avseenden (se prop. 1986/87:1 s. 41 och 102). I enlighet med detta bör samma principer gälla för makar och sambor när det gäller skyldighet att betala ersättning för nyttjande av den andra partens bostad från separationen fram till bodelningen.

I 24 § första stycket i 1987 års lag om sambors gemensamma hem föreskrevs att domstolen på yrkande ska bestämma vad den sambo som tillerkänns kvarboenderätten skall betala till den andra sambon för nyttjandet, ifall den kvarboende sambon inte har hyres- eller bostadsrätten och bostaden övertas med stöd av 16 §, dvs. när den gemensamma bostaden inte skall ingå i bodelningen.

Eftersom skyldigheten för makar att betala för nyttjandet enligt 1968 års rättsfall inte är begränsad till fall där bostaden inte ska ingå i bodelningen, bör 24 § inte anses hindra att en sambo, som får bo kvar i en bostad som ska ingå i bodelningen och som tillhör andra sambon, kan bli skyldig att utge ersättning för nyttjandet.

En domstols förordnande om att den ena eller den andra parten övergångsvis ska få nyttja en gemensam bostad ska grundas på vilken part som bäst behöver bostaden.

Förordnandet kan emellertid få stor ekonomisk betydelse om bodelningen drar ut på tiden och den kvarboende inte behöver vare sig betala ersättning till den andra för nyttjandet eller bidra till den andras kostnader för dennas boende.

Det kan ifrågasättas om det är lämpligt med en rättstillämpning, vilken liksom i rättsfallet NJA 1968 s. 197 innebär att skyldigheten att neutralisera kvarboendets ekonomiska effekter genom att betala ersättning till den andra parten inte inträder förrän vid bodelningstidpunkten även när bodelningen förrättas först ett år efter separationen.

Skäl kan anföras för att den betalningsfria tiden bör begränsas till ett par månader eller att principen rentav bör vara att den som bor kvar i andra partens bostad ska ersätta den andra för nyttjandet redan från separationen, i båda fallen naturligtvis under förutsättning att parterna inte kommer överens om annat.

HD, mål nr T 279-04