Huvudförhandling i tvistemål

Författningskommentar (prop. 2015/16:39)

Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den utsträckning det behövs ges tillfälle att utveckla sin talan.

Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör hållas innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Om en huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den utsträckning det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Paragrafen reglerar ordningen för huvudförhandlingens genomförande. 

I fjärde stycket anges nu uttryckligen att bevisningen får läggas fram genom hänvisning, förutom till exempelvis skriftliga handlingar i målet, även till ljud- och bildupptagningar. Bestämmelsen är i princip likalydande med motsvarande del i 43 kap. 8 §, se kommentaren till den bestämmelsen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär.

Författningskommentar (prop. 2004/05:131)

Andra och tredje styckena har ändrats endast i språkligt hänseende.

I ett nytt fjärde stycke regleras för brottmålens del möjligheterna att lägga fram processmaterial vid en huvudförhandling genom hänvisningar till handlingar i målet i stället för genom muntlig föredragning. Huvudregeln skall även i fortsättningen vara att processmaterialet läggs fram för domstolen i muntlig form. Hänvisningar till handlingar får dock ske, om rätten finner det lämpligt.

Bestämmelsen innebär att åklagarens yrkande och gärningsbeskrivning, den tilltalades ståndpunkt och grunden för denna, utvecklandet av talan samt bevisningen i målet får presenteras genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Detsamma gäller uppgifter enligt tredje stycket om vad en målsägande eller en tilltalad som inte är närvarande vid huvudförhandlingen tidigare har anfört.

Möjligheten att ersätta vissa muntliga moment i huvudförhandlingen med hänvisningar till handlingar i målet bör framför allt tillämpas i mer vidlyftiga mål med omfattande skriftligt material, till exempel vissa mål om ekonomisk brottslighet, miljöbrott, brott som rör komplicerade tekniska förhållanden och vissa immaterialrättsliga brott. I andra fall bör möjligheterna att ersätta den muntliga framställningen vid en huvudförhandling med hänvisningar till handlingar utnyttjas med större försiktighet.

Det stora flertalet mål torde i allmänhet avgöras enklast och bäst efter en huvudförhandling med övervägande muntliga inslag. När det gäller redovisningen av åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivning bör det som regel inte komma i fråga att ersätta en uppläsning av yrkandet med en hänvisning till stämningsansökan.

Att ersätta detta moment med en hänvisning till handlingar bör i princip komma ifråga endast i omfattande eller komplicerade mål där det kan vara svårt att tillgodogöra sig åklagarens yrkande på grundval endast av den muntliga presentationen. En förutsättning för att en hänvisning kan ske bör givetvis vara att ett sådant tillvägagångssätt inte går ut över den tilltalades möjlighet att tillgodogöra sig anklagelserna mot honom eller henne.

Det är rätten som har ansvaret för bedömningen av om och i vilken utsträckning det är lämpligt att en hänvisning får ske. Parterna bör dock ha ett stort inflytande i frågan om en hänvisning bör ske och rätten bör vara försiktig med att mot en parts vilja bestämma att processmaterial skall läggas fram genom en hänvisning till handlingarna i stället för genom en muntlig föredragning.

Frågan om hänvisningar skall tillåtas, och i så fall till vilka handlingar, bör i allmänhet vara avgjord i så god tid före huvudförhandlingen att rätten har tillräcklig tid till sitt förfogande för att sätta sig in i materialet i förväg. I vissa fall bör det emellertid kunna godtas att saken klaras ut först vid huvudförhandlingen. I de fallen bör reglerna kunna tillämpas i enlighet med den praxis som utbildats av domstolarna enligt de tidigare reglerna om hänvisning till skriftlig bevisning i hittillsvarande 46 kap. 7 § första stycket.

Rätten bör se till att anteckna i vilken omfattning hänvisning sker till handlingar (jfr 6 kap. 3 §). Som utvecklats i avsnitt 10.2 anses uppgifter som en part hänvisar till förebringade vid förhandlingen, vilket kan vara av betydelse för frågan om sekretess.