Oegentligheter, omfattning och systematik i svenska internationella adoptioner

I vissa länder och under vissa tidsperioder har oegentligheter i adoptionerna till Sverige varit omfattande eller systematiska. Det gäller exempelvis Chile och Sri Lanka under slutet av 1970-talet och 1980-talet. I andra länder finns inte lika tydliga och bekräftade uppgifter om omfattande oegentligheter, men i stället uppenbart stora risker för att oegentligheter förekommit i adoptionerna till Sverige.

Utöver de länder vi nämnde ovan har adoptioner från exempelvis Etiopien till Sverige förmedlats av aktörer som varit involverade i oegentligheter. I länder som exempelvis Kina har barn adopterats till Sverige från områden där omfattande och systematiska oegentligheter förekommit. I Sydkorea har barn systematiskt registrerats som föräldralösa i ett eget familjeregister även om de haft kända föräldrar, vilket gett upphov till oegentligheter. I Polen har svenska par kringgått den internationella adoptionsprocessen på olika sätt, till exempel genom falska faderskapsbekräftelser. Det har också funnits omfattande och systematiska brister i dokumentationen av adoptionerna.

För att barnets rätt till sitt ursprung ska kunna tillgodoses krävs att aktörer involverade i adoptionsverksamheten har ansträngt sig för att så mycket relevanta uppgifter som möjligt finns med i adoptionshandlingarna. Det gäller exempelvis barnets födelsedatum, födelseort, ursprungliga namn, föräldrars namn och livssituation och skälen för adoption.

Vissa förbättringar har skett över tid, till exempel när det gäller dokumentation om barnets bakgrund. Problem kvarstår dock när det gäller dokumentation som visar att samtycke lämnats och att nationella lösningar prövats innan barnet förmedlas för internationell adoption. Sådan dokumentation är viktig för att säkerställa att adoptionen är till barnets bästa.

Vår granskning av oegentligheter sträcker sig över en lång tidsperiod, omkring 70 års tid. Många av de oegentligheter vi tar upp i detta kapitel handlar om sådant som inträffade för länge sedan. För att få en övergripande nulägesbild har vi genomfört en aktgranskning av samtliga adoptioner under 2024 som förmedlades genom Adoptionscentrum (AC).

Sammantaget har tydliga förbättringar skett när det gäller dokumentationen i adoptionsakterna. Numera finns i AC:s akter alltid social rapport och medicinsk rapport. Vissa förbättringar har till exempel skett när det gäller vilka försök ursprungsländerna gjort för att hitta lösningar inom landet innan barnet förmedlas för internationell adoption.

Fortfarande saknas enligt vår bedömning dock sådana dokument i ungefär var tredje akt. Vissa förbättringar förefaller ha skett när det gäller bevis i akterna för att samtycke från vårdnadshavare inhämtats. Men fortfarande saknas enligt vår bedömning ett särskilt samtyckesdokument från barnets förälder eller annan vårdnadshavare i mer än hälften av adoptionsakterna.

Detta trots att HCCH:s vägledning från 2023 stadgar att staterna ska säkerställa att originaldokumentet eller en bestyrkt kopia av alla handlingar, såsom födelsebevis, samtycke till adoption och beslutet om barnets adopterbarhet skickas till det mottagande landet.1 Denna undersökning bör tolkas med viss försiktighet eftersom det handlar om en granskning av adoptionsakter från åtta länder som vi inte har samma bakgrundskunskap om, jämfört med de sju länder vi gjort fördjupad granskning av.

Våra iakttagelser ligger dock helt i linje med den norska myndigheten Bufdirs slutsatser efter sin aktgranskning 2024.2 En utbredd uppfattning i Sverige har varit att det har funnits större problem med oegentligheter i de privata och enskilda adoptionerna jämfört med de adoptioner som förmedlats av en svensk auktoriserad adoptionsorganisation. Vår utredning bekräftar delvis detta, inte minst i de tidiga privata och enskilda adoptionerna på 1970–1980-talet. Det kan konstateras att det funnits oegentligheter även i adoptioner via auktoriserade organisationer.

SOU 2025:61