Vårdnadsutredarens kompetens

I socialtjänstlagen anges att socialtjänstens uppgifter ska utföras av personal med lämplig ut bildning och erfarenhet (3 kap. 3 § SoL). Vad som avses med lämplig utbildning och erfarenhet regleras inte i lag. I förarbeten till bestämmelsen understryks att frågan om kompetens och kunskapsutveckling är av central betydelse. Det betonas också att det är av stor vikt att samhällets utbildningssatsningar följer de nya krav som verksamheter i ständig förändring kräver (prop. 1996/97 s. 48). 

I Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge ges råd om vilken kompetens som personal bör ha. I råden anges att personalen bör ha minst ett års yrkeserfarenhet inom områdena vårdnad, boende och umgänge för att självständigt arbeta med att lämna upplysningar till rätten eller utreda och lämna förslag till beslut.

Det framgår vidare att personalen utöver detta bör ha kunskaper om lagstiftning och praxis inom det familjerättsliga området, kriser och konflikter som kan förekomma i samband med separationer och problemen med våld, hot och missbruk samt psykisk ohälsa i familjen.

Socialstyrelsens handbok om vårdnad, boende och umgänge tar också upp utredarens kompetens. I handboken anges att utredningar av god kvalitet ställer krav på erfarenhet av socialt arbete samt kunskap och kompetens vad gäller barn, vuxna och relationer och kunskap om makt och våld i nära relationer (s. 208 och 209).

I handboken anges också att det är viktigt att utredaren har kunskap och erfarenhet av samtal med barn, förhandling och konflikthantering. Det är också viktigt att utredaren har kunskap om makt och våld i nära relationer (s. 209). En jämförelse kan göras med de kompetenskrav som finns för de som genomför barnavårdsutredningar. I 3 kap. 3 a § SoL ställs krav i fråga om behörighet för dem som utför vissa arbetsuppgifter socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Enligt den paragrafen krävs handläggare som avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan.

Källa:
SOU 2017:6 s. 480