Riskbedömningen ska grundas bl.a. på vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är till exempel tidigare övergrepp, hot om övergrepp, allmän attityd till våld, missbruksproblem och psykisk sjukdom.
Det gäller inte lika höga beviskrav som i brottmål. Ett påstående om övergrepp ska till exempel beaktas i ett vårdnadsmål även om en förundersökning har lagts ner.

I rättsfallet NJA 1995 s. 727 hade HD att pröva om umgänge skulle vägras med hänsyn till risken för att ett barn skulle bli olovligen bortfört. Domstolen uttalade i det sammanhanget att det måste föreligga en mera konkret fara för riskens förverkligande för att den ska påverka bedömningen av umgängesfrågan och att en annan ordning inte skulle vara väl förenlig med den betydelse som i lagstiftningen tillmätts barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare.

I NJA 2003 s. 372 fann HD att det som anfördes i NJA 1995 s. 727, dvs. att det måste finnas en konkret fara för riskens förverkligande, måste gälla även när prövningen gäller om umgänge ska vägras med hänsyn till risken för att ett barn far illa.

Det är osäkert hur 2006 års vårdnadsreform har påverkat bedömningen av risknivån, det vill säga hur pass allvarlig risken ska vara, för att kontakten mellan barn och förälder ska begränsas. De ovan redogjorda rättsfallen har meddelats i tiden före år 2006. HD har inte uttalat sig i fråga om 2006 års lagändring kan ses som en reaktion på att domstolarna tidigare inte beaktade risken för barnet i tillräcklig utsträckning.

Det finns viss ledning i förarbeten angående hur en riskbedömning ska göras när det är utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp. Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle fara illa med den föräldern som vårdnadshavare.

Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer. Ett sådant beteende kan vara svårt att förändra och innebär allmänt sett en större risk för att barnet ska fara illa.

Om en förälder däremot gjort sig skyldig till en enstaka överilad handling mot den andra föräldern, kan risken vara mindre för att barnet kommer att fara illa. Av betydelse är också när våldet eller kränkningarna har skett. Ligger övergreppen långt tillbaka i tiden och har förhållandet mellan föräldern och barnet fungerat väl efter detta, behöver det inte alltid innebära att det finns en risk för att barnet far illa.

Är det omvänt så att övergreppen nyligen har ägt rum, och är förhållandet mellan barnet och föräldern osäkert, kan risken vara större. Har föräldern genomgått behandling för att undvika en upprepning, är även det en omständighet som måste beaktas. Hänsyn måste givetvis också tas till barnets egen inställning.

Om en förälder har gjort sig skyldig till allvarliga övergrepp mot barnet eller någon närstående till barnet är även ett umgänge med den våldsutövande föräldern många gånger skadligt för barnet. Om en förälder dödat den andra föräldern är det i de allra flesta fall sannolikt bäst för barnet att något umgänge inte äger rum.

Ett umgänge, särskilt i annan form än genom att barnet och föräldern träffas, behöver dock inte i alla situationer vara uteslutet även om umgängesföräldern gjort sig skyldig till våld eller övergrepp. Bedömningen måste vara beroende av en individuell prövning med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. Det kan till exempel inte uteslutas att ett barn med tiden kan ha önskemål om någon form av kontakt även med en förälder som begått ett allvarligt brott och inte bedöms vara lämplig som vårdnadshavare.

Källa:
SOU 2022:71 sid. 284

Whatsapp