Barnets rättigheter i vårdnadstvister

Uppdraget redovisades 2015 i rapporten Barnets rättigheter i vårdnadstvister: slutrapport.
Projektet hade tre mål:
1) att utveckla samarbetet mellan familjerättssekreterare och socialsekreterare,
2) att stärka barnets roll och rätt till delaktighet, att komma till tals och få information samt (
3) att anpassa insatser och stöd till barn och föräldrar.
När det gäller barnets rätt att komma till tals och vara delaktigt framhölls i rapporten att rättssystemet traditionellt hade varit tveksamt till att involvera barn i processer och att deras synpunkter ofta filtrerades genom vuxna och sällan blev avgörande.
Trots att barns vilja hade fått en starkare ställning i lagstiftningen visade forskning att barn fortfarande sällan fick komma till tals i familjerättsliga processer och att deras åsikter inte alltid redovisades i utredningar eller domar.
Projektet visade emellertid att ett mer aktivt arbete med dessa frågor bidrog till att barnperspektivet blev tydligare och att barn i större utsträckning uppmärksammades och synliggjordes.
En central utgångspunkt var att alla barn har rätt att komma till tals och att det är socialtjänstens ansvar att hitta former för detta. Samtidigt betonades barnets delaktighet måste föregås av en individuell bedömning och barnsamtal ska inte ske slentrianmässigt.
En viktig förutsättning för barns delaktighet var också att barnet fick tydlig information om vad utredningen innebar, hur barnet skulle medverka och hur uppgifter från barnet skulle användas. I rapporten framhölls vidare att barn behöver information och möjlighet att vara delaktiga i de förändringar som berör dem. Samtal med barnet borde därför ses som en pågående process under utredningstiden, där barnets delaktighet alltid ska prövas utifrån det enskilda barnets behov och önskemål.
Det betonades också att delaktighetsperspektivet ska vägas mot omsorgsperspektivet, så att barnet görs delaktigt utan att belastas med ansvar. Projektet visade också att det fanns stora skillnader i hur delaktiga barnen var. Vissa barn deltog i många samtal medan andra träffade socialsekreteraren vid endast ett tillfälle. Yngre barn träffades dessutom mer sällan än äldre barn.
Projektet visade även att gemensamma barnsamtal mellan olika professionella kunde stärka barnets delaktighet genom att barnet inte behövde upprepa sin berättelse vid flera tillfällen.
Kontinuitet i kontakten med socialtjänsten framhölls också som viktig för att skapa trygghet för barnet. En viktig åtgärd var att införa återkopplande samtal efter avslutad utredning, där barnet fick information om vad utredningen kommit fram till. Erfarenheten visade att barn i stor utsträckning ville delta i sådana samtal och att detta bidrog till ökad delaktighet.
Samtidigt framhölls att många barn ville komma till tals och bli lyssnade på, men inte ta ansvar för besluten. Att kräva att barnet uttryckte en tydlig vilja kunde därför innebära en alltför stor belastning, särskilt vid lojalitetskonflikter.
Sammanfattningsvis visade rapporten att det fanns ett fortsatt behov av att utveckla arbetssätt som gör att barns rätt att komma till tals och vara delaktiga faktiskt genomförs i praktiken.
SOU 2066:66
Följ oss på sociala medier






