Bedömning av risken för att barnet far illa

Ett barns rätt att inte utsättas för våld eller annan kränkande behandling ska alltid sättas främst. Som Lagrådet framhåller är förslaget om en ny utformning av portalparagrafen inte avsett att innebära någon ändring när det gäller hur bedömningen av om det finns risk för att barnet far illa ska göras. Detta bör förtydligas i författningskommentaren.

Det kan många gånger vara svårt att bedöma om det finns risk för att barnet kommer att utsättas för någon form av övergrepp och hur stor den risken i så fall är. Flera remissinstanser, bl.a. Folkhälsomyndigheten och Unizon, efterfrågar tydliga riktlinjer för bedömningen av barnets bästa. Jämställdhetsmyndighetens kartläggning av domar i mål om vårdnad, boende och umgänge tyder på vissa brister i tillämpningen i detta avseende.

Det finns därför anledning att något beröra hur bedömningen av risken för att barnet utsätts för våld eller annan kränkande behandling, eller far illa på annat sätt, bör göras. När uppgifter om våld förs fram i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge måste uppgifterna alltid prövas och en riskbedömning göras. Detta gäller även när domstolen ska bedöma om en överenskommelse mellan föräldrarna är till barnets bästa, vilket Jämställdhetsmyndigheten efterfrågar ett förtydligande av.

Riskbedömningen ska grundas bl.a. på vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är till exempel tidigare övergrepp, hot om övergrepp, allmän attityd till våld, missbruksproblem och psykisk sjukdom.

Det ligger i sakens natur att en riskbedömning är framåtsyftande. Det innebär att det inte behöver vara utrett att de förhållanden som kan leda till att barnet far illa faktiskt kommer att inträffa. Det är tillräckligt att det finns konkreta omständigheter som talar för att det finns en framtida risk för att barnet kommer att fara illa. Vidare vill regeringen i likhet med bl.a. Socialstyrelsen framhålla att det i mål om vårdnad, boende eller umgänge inte gäller samma höga beviskrav som i brottmål.

Beträffande tidigare inträffade händelser och andra omständigheter som talar för eller emot att det finns en framtida risk för att barnet far illa bör i stället det beviskrav som normalt gäller i tvistemål tillämpas. Det nu sagda innebär bl.a. att det inte uppställs något krav på att det finns en brottmålsdom som har fått laga kraft för att en uppgift om att en förälder utövat våld eller gjort sig skyldig till något annat brottsligt handlande ska beaktas i riskbedömningen.

Vid bedömningen av risken för att barnet far illa bör det fästas vikt vid de allvarliga konsekvenser som våld i olika former kan få för ett barn. Det handlar om en både kort- och långsiktig negativ påverkan på den fysiska och mentala hälsan, men också en risk för försämrad kognitiv förmåga och andra utvecklingsrelaterade konsekvenser.

Som bl.a. Barnens rätt i samhället och Barnrättsbyrån berör, är barnets egna åsikter av stor betydelse vid riskbedömningen. Vad barnet har för inställning till kontakt med en förälder kan dessutom vara en konsekvens av förälderns beteende eller tidigare agerande gentemot barnet eller någon annan i barnets närhet. I sådana fall kan barnets inställning alltså tala för eller emot förälderns lämplighet som umgänges- eller boendeförälder, eller vårdnadshavare.

I en fråga om umgänge kan barnets inställning ha relevans på så sätt att det i vissa fall kan bedömas vara till skada för barnet att behöva träffa föräldern mot sin vilja. Samtidigt kan det förekomma fall där det inte är förenligt med barnets bästa att besluta i enlighet med vad barnet har uttalat som sin åsikt. Det kan t.ex. vara ett barn som lever i en hederskontext och som av lojalitetsskäl uttrycker att han eller hon vill ha kontakt med en förälder som gjort sig skyldig till våld eller andra kränkningar.

Både i situationer när barnet uttrycker att han eller hon vill ha kontakt eller bo med en förälder, och i fall där barnet tvärtom ger uttryck för att han eller hon inte vill det, kan det också uppkomma fråga om vad som är barnets åsikt. Det är viktigt att domstolar och socialnämnder ser till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet vid bedömningen av risken för att barnet far illa.

Att domstolen har ett fullgott beslutsunderlag kan vara avgörande för att skydda ett barn mot en risk för att fara illa i samband med vårdnad, boende eller umgänge. Regeringen föreslår därför att domstolen i vissa svårbedömda fall ska komplettera utredningen med ett utlåtande från en legitimerad psykolog.

Vidare är det, vilket bl.a. Unizon påpekar, av stor vikt att såväl domstolar som socialnämnder tydligt redovisar hur de har resonerat i det enskilda fallet. Begreppet barnets bästa får inte användas slentrianmässigt. Som utredningen framför är en noggrann redovisning av skälen för ett avgörande betydelsefull bl.a. för att möjliggöra en kontroll av avgörandets riktighet, öka parternas förståelse och upprätthålla förtroendet för rättsskipningen. Frågan om vad domar och beslut av detta slag närmare ska innehålla i form av motiveringar lämpar sig dock inte för lagstiftning.

Prop. 2024/25:10 s. 18.