Samarbetssamtal

Målet för samtalen är att få föräldrarna att nå samförståndslösningar. Men även om detta syfte inte kan uppnås, kan föräldrarna genom samtalen få större förståelse för varandras synpunkter och lära sig att hantera sina konflikter på ett sätt som så litet som möjligt går ut över barnen.

Samarbetssamtalen är i första hand att uppfatta som ett instrument för  föräldrarna att gemensamt och i samråd själva besluta om vårdnad om och umgänge med barnet. Det behov som barnet kan ha av att tala med någon utomstående om sin situation får därför primärt tillgodoses på annat sätt än genom samarbetssamtal. Men barnet måste naturligtvis i något stadium komma med i samtalen om hur vårdnaden och umgänget skall anordnas i framtiden. Som regel sker detta när föräldrarna har börjat samarbeta och kan föra konkreta diskussioner i tvistefrågan.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en undersökning i syfte att utvärdera verksamheten med samarbetssamtal. Undersökningsresultaten har redovisats i ett antal rapporter. Av undersökningarna framgår bl.a. följande. I en enkät till landets kommuner som socialstyrelsens byrå för barn och familjefrågor genomförde under våren 1987 redovisade 217 av landets 284 kommuner att samarbetssamtal förekom.

I allmänhet fördes samtalen i primärkommunal regi men delvis också inom den landstingskommunala familjerådgivningen. De kommuner där samarbetssamtal inte förekommer torde i regel vara små. Socialstyrelsens rapport innehåller en redovisning av resultatet av samarbetssamtalen. I de fall då samarbetssamtal påbörjades innan ett domstolsförfarande inletts kunde i närmare 80 % av ärendena föräldrarna enas och en rättslig tvist undvikas. I de fall då samarbetssamtalen genomfördes efter det att en vårdnads eller umgängesprocess initierats kunde ca 56 % av föräldrarna enas.

Betydelsen och värdet av samarbetssamtal torde i dag inte ifrågasättas av någon. Goda skäl talar för att samarbetssamtalen lyfts fram ytterligare såsom en modell för lösande av vårdnads och umgängestvister. En utbyggd satsning på samarbetssamtal ställer krav på medverkan från kommunerna. I samband med den senaste större ändringen av föräldrabalken diskuterades, mot bakgrund av den försöksverksamhet som då hade inletts, om kommunerna borde åläggas en skyldighet att hålla en verksamhet med samarbetssamtal (se prop. 1981/82:168 s. 48).

Det ansågs vid den tiden att så inte borde ske med hänvisning bl.a. till att det skulle innebära en icke önskvärd styrning av kommunernas resursanvändning. I promemorian diskuteras ingående huruvida förhållandena numera ger anledning till en annan bedömning. Slutsatsen blir att starka skäl ur såväl den enskildes som det allmännas synvinkel talar för att alla föräldrar bor ges möjlighet till samarbetssamtal. Detta förutsätter att verksamheten med samarbetssamtal finns i alla kommuner. Det föreslås därför att en skyldighet införs för kommunerna att bereda möjlighet till samarbetssamtal.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Jag delar också uppfattningen att kommunerna bör sörja för att föräldrar som vill ha samarbetssamtal kan erbjudas detta. Socialtjänstlagen (1980:620) bör kompletteras med en bestämmelse härom. Det bör överlämnas till varje kommun att, inom ramen för befintliga resurser, avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall fullgöras.

Det kan ske inom den egna verksamheten eller genom att två eller flera kommuner samarbetar i frågan eller genom att kommunen på annat sätt förmedlar kontakt med samtalsledare. Socialstyrelsen får en viktig uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av personal m.m. Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya idéer mellan kommunerna och också bistå kommuner eller grupper av kommuner.

Prop 1990/91:8 s. 28.