Som framgått ovan föreskrivs i nuvarande 11 kap. 12 § första stycket första meningen föräldrabalken att till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Bestämmelsen är generellt utformad och det ges inte företräde åt någon person med särskilda kvalifikationer.
Departementschefen uttalade i prop. 1987/88:124 s. 173 följande: Vid val av god man och förvaltare gör sig olika synpunkter gällande beroende på det huvudsakliga syftet med förordnandet. Skall den gode mannen eller förvaltaren främst sörja för huvudmannens person, ligger det nära till hands att till uppdraget förordna en släkting till den hjälpbehövande eller en annan närstående person. Är det däremot fråga om mera krävande egendomsförvaltning eller bistånd i en rättslig angelägenhet av mera kvalificerat slag, kan uppdraget behöva anförtros en ekonomiskt eller juridiskt kunnig person.
Självfallet bör valet inte falla på en person som har intressen motsatta den hjälpbehövandes. Något hinder att förordna en socialtjänsteman föreligger inte. Däremot kan uppdraget inte knytas till en viss befattning. Kan en socialtjänsteman, på grund av att han lämnar sin befattning, inte ha kvar ett uppdrag som god man eller förvaltare, får han entledigas från uppdraget och ersättas av en annan person.
Avgörande för vem som skall utses till god man eller förvaltare är sålunda den enskildes behov av hjälp, men också hans krav på att få leva ett så värdigt och gott liv som möjligt. Olika intressegrupper har i detta sammanhang till Justitiedepartementet framfört synpunkter på vem som bör och inte bör komma i fråga som förordnade ställföreträdare.
Anhöriga som god man och förvaltare
Som framhållits i tidigare kapitel har anhöriga en central roll i frågor rörande ställföreträdarskap. En stor andel av dagens gode män utgörs sålunda av anhöriga till den hjälpbehövande. I de flesta sammanhang, inte minst då det handlar om att sörja för huvudmannens person, är anhöriga en värdefull tillgång. De känner den hjälpbehövande och vill gärna göra en god insats för denne. För den hjälpbehövande kan det också kännas tryggt att en bekant person kommer på besök och samtidigt ordnar med praktiska detaljer.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det som regel också fördelaktigt att anlita anhöriga som förordnade ställföreträdare. För anhöriga framstår nämligen det ideella inslaget i uppdraget som mer naturligt än för många externa ställföreträdare. Som framgått i tidigare kapitel föreslår utredningen att anhöriga direkt anlitas som ställföreträdare i vissa fall, se avsnitt B 7, 8 och 10. Dessa förslag kan innebära att det blir mindre behov av anhöriga som gode män eller förvaltare, eftersom de i många sammanhang blir ställföreträdare redan på grund av lag.
Från bl.a. överförmyndarhåll framhålls att anhöriga är en viktig krets att rekrytera gode män och förvaltare ur, men det kan finnas situationer då det är mindre lämpligt att en anhörig utses till förordnad ställföreträdare. En sådan situation är då en utvecklingsstörd person behöver en god man eller förvaltare efter sin myndighetsdag. Enligt flera överförmyndare förekommer det att föräldrar vid barnets myndighetsdag mer eller mindre regelmässigt övergår från att vara förmyndare till god man eller förvaltare, vilket i praktiken innebär att barnet aldrig blir vuxet.
Detta kan leda till problem för den enskilde eftersom det finns risk för att han eller hon isoleras och inte ges möjlighet till t.ex. ett eget boende och därmed kan lösgöra sig från relationen barn–förälder. Vissa anhöriga ser även ett ekonomiskt intresse i att ha den utvecklingsstörde boende hos sig. Mot denna bakgrund bör inte anhöriga automatiskt ges företräde i frågan om vem som skall utses till god man eller förvaltare.
En annan situation då anhöriga är mindre lämpliga eller till och med olämpliga som ställföreträdare uppges vara då det förekommer motsättningar mellan den hjälpbehövandes anhöriga. I sådana situationer riskerar den enskilde att komma i kläm och inte få den hjälp han behöver. Överförmyndarna framhåller vidare att det inte heller får vara svårare att få en olämplig anhörig god man eller förvaltare entledigad än en utomstående ställföreträdare, vilket många överförmyndare upplever är fallet i dag.
Många organisationer för utvecklingsstörda delar överförmyndarnas uppfattning, men inte alla. En del anser tvärtom att det vid vissa former av funktionshinder i första hand är de närmast anhöriga som bäst kan tolka den enskildes behov av hjälp. De ser med andra ord en risk för att den enskilde inte får den hjälp han eller hon behöver, om överförmyndaren utser en utomstående person till god man. Vidare upplever de att en del överförmyndare är misstänksamma mot att en hjälpbehövande lever i hushållsgemenskap med nära anhöriga.
Frågan om en myndig person som på grund av utvecklingsstörning eller annars varaktigt saknar beslutsförmåga kan representeras direkt av sina föräldrar i enklare ekonomiska frågor och inom den sociala välfärden har behandlats under avsnitt B 7.3 och B 10.3, varvid frågan har besvarats nekande.
När det gäller spörsmålet om föräldrarna till en myndig beslutsinkompetent person bör komma i fråga som god man eller förvaltare gör utredningen följande överväganden. Som framhållits i ovan refererade förarbetsuttalanden kan det under vissa förhållanden finnas anledning att ge anhöriga företräde till ställföreträdaruppdrag, inte minst då det handlar om att sörja för person. Det torde sålunda vara en naturlig utgångspunkt att i första hand föräldrarna kommer i fråga som ställföreträdare för ett myndigt barn som saknar beslutsförmåga.
Föräldrarna skall emellertid uppfylla kraven i nuvarande 11 kap. 12 § föräldrabalken, dvs. de skall vara rättrådiga och i övrigt lämpliga för uppdraget. Lämpligheten innefattar en vilja hos föräldrarna att låta barnet utvecklas till en vuxen människa med allt vad det innebär. En bristande benägenhet hos föräldrarna att låta barnet växa in i en självständigare tillvaro kan således innebära att någon annan bör väljas till ställföreträdare.
Den omständigheten att föräldrarna bör ges ett visst företräde i valet av ställföreträdare får dock inte uppfattas som ett tvång för föräldrarna att ta sig an uppgiften som god man eller förvaltare för sitt myndiga barn. Med hänsyn till att föräldrarna med stigande ålder kan få svårt att klara av uppdraget som ställföreträdare kan det finnas anledning att ompröva lämpligheten av att de kvarstår som ställföreträdare, i synnerhet om det rör sig om ett mera krävande uppdrag.
Härvid kan det bli aktuellt att dela upp ställföreträdaruppdraget så att föräldrarna sköter barnets personliga angelägenheter medan en extern ställföreträdare handhar ekonomin. Överförmyndaren bör emellertid gå försiktigt fram i sådana situationer för att undvika att den anhörige ställföreträdaren tar illa vid sig och känner sin lämplighet ifrågasatt. En särskild komplikation i detta sammanhang är den trerollsproblematik som uppkommer då en förälder som är personlig assistent åt sitt barn kommer i fråga som god man eller förvaltare för sitt myndiga barn, se nedan under jävsförhållanden.
Om den hjälpbehövandes tillgångar är av komplicerad natur, är det inte lika självklart att en anhörig skall utses för att sköta dennes ekonomiska angelägenheter. Saknar den anhörige, vare sig det nu är en förälder eller någon annan, tillräckliga kunskaper om medelsförvaltning bör i stället en utomstående person som är lämplig utses till ställföreträdare. Som antytts ovan finns det emellertid inget som hindrar att den anhörige förordnas till ställföreträdare för att sköta den hjälpbehövandes personliga angelägenheter.
Överförmyndaren får naturligtvis inte diskriminera anhöriga som ställföreträdare genom att t.ex. anta principbeslut innebärande att utomstående ställföreträdare generellt bör väljas i vissa typsituationer. Vidare bör den enskildes önskan om att få en särskild person som god man eller förvaltare respekteras så långt det är möjligt, se nedan.
Vad gäller möjligheten att få en olämplig ställföreträdare entledigad skall den enskildes bästa vara avgörande. En anhörig som misssköter sitt ställföreträdaruppdrag skall naturligtvis entledigas om han inte bättrar sig. Den omständigheten att han är anhörig får inte innebära att det tolereras en större misskötsamhet än vad som hade varit fallet om det hade rört sig om en utomstående ställföreträdare.
Situationer kan dock uppstå då den hjälpbehövande inte vill låta sig företrädas av någon annan än en anhörig trots att denne är mindre lämplig eller till och med olämplig. I valet mellan att ta initiativ till att entlediga den anhörige från ställföreträdaruppdraget och att låta denne stanna kvar bör överförmyndaren göra en bedömning av förutsättningarna att få till stånd ett fungerande ställföreträdarskap om någon annan än den anhörige utses till ställföreträdare.
Överförmyndaren kan t.ex. överväga att utse ytterligare en god man eller förvaltare som kan ta hand om de frågor som den anhörige inte klarar av. Denna flexibilitet får dock inte gå så långt att ställföreträdarskapet inte fyller det syfte som det är tänkt att göra. Om den enskilde samtycker till att en god man utses för honom endast under förutsättning att en anhörig förordnas, som visar sig vara olämplig för uppdraget, får överförmyndaren överväga om ansökan om förvaltarskap i stället bör ges in till rätten. Observera dock att utredningens förslag innebär att förvaltarskap i framtiden inte skall omfatta uppdraget att sköta den enskildes personliga angelägenheter.
Källa:
SOU 2004:112
Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna
God man och förvaltares lämplighet
Som framgått ovan föreskrivs i nuvarande 11 kap. 12 § första stycket första meningen föräldrabalken att till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Bestämmelsen är generellt utformad och det ges inte företräde åt någon person med särskilda kvalifikationer.
Departementschefen uttalade i prop. 1987/88:124 s. 173 följande: Vid val av god man och förvaltare gör sig olika synpunkter gällande beroende på det huvudsakliga syftet med förordnandet. Skall den gode mannen eller förvaltaren främst sörja för huvudmannens person, ligger det nära till hands att till uppdraget förordna en släkting till den hjälpbehövande eller en annan närstående person. Är det däremot fråga om mera krävande egendomsförvaltning eller bistånd i en rättslig angelägenhet av mera kvalificerat slag, kan uppdraget behöva anförtros en ekonomiskt eller juridiskt kunnig person.
Självfallet bör valet inte falla på en person som har intressen motsatta den hjälpbehövandes. Något hinder att förordna en socialtjänsteman föreligger inte. Däremot kan uppdraget inte knytas till en viss befattning. Kan en socialtjänsteman, på grund av att han lämnar sin befattning, inte ha kvar ett uppdrag som god man eller förvaltare, får han entledigas från uppdraget och ersättas av en annan person.
Avgörande för vem som skall utses till god man eller förvaltare är sålunda den enskildes behov av hjälp, men också hans krav på att få leva ett så värdigt och gott liv som möjligt. Olika intressegrupper har i detta sammanhang till Justitiedepartementet framfört synpunkter på vem som bör och inte bör komma i fråga som förordnade ställföreträdare.
Anhöriga som god man och förvaltare
Som framhållits i tidigare kapitel har anhöriga en central roll i frågor rörande ställföreträdarskap. En stor andel av dagens gode män utgörs sålunda av anhöriga till den hjälpbehövande. I de flesta sammanhang, inte minst då det handlar om att sörja för huvudmannens person, är anhöriga en värdefull tillgång. De känner den hjälpbehövande och vill gärna göra en god insats för denne. För den hjälpbehövande kan det också kännas tryggt att en bekant person kommer på besök och samtidigt ordnar med praktiska detaljer.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det som regel också fördelaktigt att anlita anhöriga som förordnade ställföreträdare. För anhöriga framstår nämligen det ideella inslaget i uppdraget som mer naturligt än för många externa ställföreträdare. Som framgått i tidigare kapitel föreslår utredningen att anhöriga direkt anlitas som ställföreträdare i vissa fall, se avsnitt B 7, 8 och 10. Dessa förslag kan innebära att det blir mindre behov av anhöriga som gode män eller förvaltare, eftersom de i många sammanhang blir ställföreträdare redan på grund av lag.
Från bl.a. överförmyndarhåll framhålls att anhöriga är en viktig krets att rekrytera gode män och förvaltare ur, men det kan finnas situationer då det är mindre lämpligt att en anhörig utses till förordnad ställföreträdare. En sådan situation är då en utvecklingsstörd person behöver en god man eller förvaltare efter sin myndighetsdag. Enligt flera överförmyndare förekommer det att föräldrar vid barnets myndighetsdag mer eller mindre regelmässigt övergår från att vara förmyndare till god man eller förvaltare, vilket i praktiken innebär att barnet aldrig blir vuxet.
Detta kan leda till problem för den enskilde eftersom det finns risk för att han eller hon isoleras och inte ges möjlighet till t.ex. ett eget boende och därmed kan lösgöra sig från relationen barn–förälder. Vissa anhöriga ser även ett ekonomiskt intresse i att ha den utvecklingsstörde boende hos sig. Mot denna bakgrund bör inte anhöriga automatiskt ges företräde i frågan om vem som skall utses till god man eller förvaltare.
En annan situation då anhöriga är mindre lämpliga eller till och med olämpliga som ställföreträdare uppges vara då det förekommer motsättningar mellan den hjälpbehövandes anhöriga. I sådana situationer riskerar den enskilde att komma i kläm och inte få den hjälp han behöver. Överförmyndarna framhåller vidare att det inte heller får vara svårare att få en olämplig anhörig god man eller förvaltare entledigad än en utomstående ställföreträdare, vilket många överförmyndare upplever är fallet i dag.
Många organisationer för utvecklingsstörda delar överförmyndarnas uppfattning, men inte alla. En del anser tvärtom att det vid vissa former av funktionshinder i första hand är de närmast anhöriga som bäst kan tolka den enskildes behov av hjälp. De ser med andra ord en risk för att den enskilde inte får den hjälp han eller hon behöver, om överförmyndaren utser en utomstående person till god man. Vidare upplever de att en del överförmyndare är misstänksamma mot att en hjälpbehövande lever i hushållsgemenskap med nära anhöriga.
Frågan om en myndig person som på grund av utvecklingsstörning eller annars varaktigt saknar beslutsförmåga kan representeras direkt av sina föräldrar i enklare ekonomiska frågor och inom den sociala välfärden har behandlats under avsnitt B 7.3 och B 10.3, varvid frågan har besvarats nekande.
När det gäller spörsmålet om föräldrarna till en myndig beslutsinkompetent person bör komma i fråga som god man eller förvaltare gör utredningen följande överväganden. Som framhållits i ovan refererade förarbetsuttalanden kan det under vissa förhållanden finnas anledning att ge anhöriga företräde till ställföreträdaruppdrag, inte minst då det handlar om att sörja för person. Det torde sålunda vara en naturlig utgångspunkt att i första hand föräldrarna kommer i fråga som ställföreträdare för ett myndigt barn som saknar beslutsförmåga.
Föräldrarna skall emellertid uppfylla kraven i nuvarande 11 kap. 12 § föräldrabalken, dvs. de skall vara rättrådiga och i övrigt lämpliga för uppdraget. Lämpligheten innefattar en vilja hos föräldrarna att låta barnet utvecklas till en vuxen människa med allt vad det innebär. En bristande benägenhet hos föräldrarna att låta barnet växa in i en självständigare tillvaro kan således innebära att någon annan bör väljas till ställföreträdare.
Den omständigheten att föräldrarna bör ges ett visst företräde i valet av ställföreträdare får dock inte uppfattas som ett tvång för föräldrarna att ta sig an uppgiften som god man eller förvaltare för sitt myndiga barn. Med hänsyn till att föräldrarna med stigande ålder kan få svårt att klara av uppdraget som ställföreträdare kan det finnas anledning att ompröva lämpligheten av att de kvarstår som ställföreträdare, i synnerhet om det rör sig om ett mera krävande uppdrag.
Härvid kan det bli aktuellt att dela upp ställföreträdaruppdraget så att föräldrarna sköter barnets personliga angelägenheter medan en extern ställföreträdare handhar ekonomin. Överförmyndaren bör emellertid gå försiktigt fram i sådana situationer för att undvika att den anhörige ställföreträdaren tar illa vid sig och känner sin lämplighet ifrågasatt. En särskild komplikation i detta sammanhang är den trerollsproblematik som uppkommer då en förälder som är personlig assistent åt sitt barn kommer i fråga som god man eller förvaltare för sitt myndiga barn, se nedan under jävsförhållanden.
Om den hjälpbehövandes tillgångar är av komplicerad natur, är det inte lika självklart att en anhörig skall utses för att sköta dennes ekonomiska angelägenheter. Saknar den anhörige, vare sig det nu är en förälder eller någon annan, tillräckliga kunskaper om medelsförvaltning bör i stället en utomstående person som är lämplig utses till ställföreträdare. Som antytts ovan finns det emellertid inget som hindrar att den anhörige förordnas till ställföreträdare för att sköta den hjälpbehövandes personliga angelägenheter.
Överförmyndaren får naturligtvis inte diskriminera anhöriga som ställföreträdare genom att t.ex. anta principbeslut innebärande att utomstående ställföreträdare generellt bör väljas i vissa typsituationer. Vidare bör den enskildes önskan om att få en särskild person som god man eller förvaltare respekteras så långt det är möjligt, se nedan.
Vad gäller möjligheten att få en olämplig ställföreträdare entledigad skall den enskildes bästa vara avgörande. En anhörig som misssköter sitt ställföreträdaruppdrag skall naturligtvis entledigas om han inte bättrar sig. Den omständigheten att han är anhörig får inte innebära att det tolereras en större misskötsamhet än vad som hade varit fallet om det hade rört sig om en utomstående ställföreträdare.
Situationer kan dock uppstå då den hjälpbehövande inte vill låta sig företrädas av någon annan än en anhörig trots att denne är mindre lämplig eller till och med olämplig. I valet mellan att ta initiativ till att entlediga den anhörige från ställföreträdaruppdraget och att låta denne stanna kvar bör överförmyndaren göra en bedömning av förutsättningarna att få till stånd ett fungerande ställföreträdarskap om någon annan än den anhörige utses till ställföreträdare.
Överförmyndaren kan t.ex. överväga att utse ytterligare en god man eller förvaltare som kan ta hand om de frågor som den anhörige inte klarar av. Denna flexibilitet får dock inte gå så långt att ställföreträdarskapet inte fyller det syfte som det är tänkt att göra. Om den enskilde samtycker till att en god man utses för honom endast under förutsättning att en anhörig förordnas, som visar sig vara olämplig för uppdraget, får överförmyndaren överväga om ansökan om förvaltarskap i stället bör ges in till rätten. Observera dock att utredningens förslag innebär att förvaltarskap i framtiden inte skall omfatta uppdraget att sköta den enskildes personliga angelägenheter.
Källa:
SOU 2004:112
Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna
